(Av Sylvia Boström)
Alla undersökningar och forskning visar att de barn som läser mycket också klarar skolarbetet bra. Inte så konstigt. De skaffar sig vana vid att läsa, tränar hjärnan och får på så sätt ett språk som bär. Varför lyckas då inte skolan att göra barnen till bättre läsare? Är det så att inte alla lärare och skolledare tror på att det är så viktigt? Eller saknar vi instrument och metoder för uppföljning och utvärdering?
På Hammarkullsskolans högstadium där jag arbetar sedan femton år har vi gjort en nysatsning på språket: läsa, tala, skriva. Vi har kommit överens om en uppföljningsmodell för läsning. Detta gäller inte den skönlitteratur som ingår i kursen utan så kallad frivillig läsning. Vi har sedan många år tillbaka använt skönlitteratur som läroböcker i svenska och vi har också uppmuntrat eleverna att läsa mycket, men hittills har resultaten ändå inte blivit de vi vill. Nämligen att de flesta elever blir storkonsumenter av böcker. Då skulle de också klara av sina studier bättre, både på grundskolan och gymnasiet.
Så här har vi gjort:
På högstadiet har vi ämneskonferenser varannan vecka i svenska. Då rapporterar alla svensklärare till ämnesansvarig om elevernas läsning. Ämnesansvarig har en läsöversikt över varje klass.
Hela uppföljningsprocessen är mycket enkel och tar väldigt lite tid och förhoppningsvis kommer vi att se mycket goda resultat hos våra elever.
Varje elev har lovat att läsa minst en kvart varje dag. Om de vill får de ett formulär att ha hemma. Där kan de dagligen fylla i hur länge de har läst och hur många sidor. Detta behöver de inte visa upp i skolan. Vi tipsar varandra och eleverna om bra böcker. Ibland kan eleverna muntligen redogöra för boktips. Svensklärarna måste ta en kort stund varje svensklektion till att peppa eleverna att läsa och att fråga dem om boktips. Dessutom informera om lässtatistiken.
Det har visat sig gång på gång att om lärarna visar eleverna att de tycker det är viktigt att läsa mycket, påverkar det elevernas läsning. Men det räcker inte att säga det och tjata utan göra så att eleverna förstår att det är viktigt. Därför måste lärarna envetet fortsätta att följa upp läsningen.
Hur skall vi veta om våra elever verkligen blir duktigare läsare? Och att de får bättre betyg, att de blir mer framgångsrika i sin utbildning. Detta kan man naturligtvis inte se efter några veckor utan det handlar minst om ett år. Efter tre till fem år kan vi få tydliga resultat, dvs om alla noggrant följer upp läsningen, både föräldrar, lärare och elever.
Ett prov som vi på vår skola använder i åk 7 och 9 är SVAN-test, vilket egentligen kom till som ett prov i svenska som andra språk. Vi låter alla elever i åk 7 och 9 göra provet. Där har vi möjlighet att jämföra elevernas resultat i åk 7 med det resultat de får på provet i åk 9.
Nationella prov i svenska åk 5 och åk 9 kan vara ett annat sätt att jämföra elevers utveckling. Då kan man jämföra på olika sätt. Eller elevens egen utveckling från åk 5 till 9.
Man kan jämföra åk 5-elever på vår skola med elever från vilken del av Sverige man önskar, eftersom allt finns dokumenterat. Samma sak med elever i åk 9. Vi kan också få en jämförelse i vårt eget område om vi vill. Hur låg betygsnivån t ex 1997 jämfört med 2002 eller 2005.
Utanför svenskämnet kan vi börja jämföra med nationella prov i matematik och engelska. Här kan vi göra samma jämförelser som i NP svenska.
Sedan ytterligare ett steg nämligen hela betyget. Hur låg våra åk 8 och 9 år 1997, 1998 jämfört med t ex 2003, 2004 eller 2005?
Skillroad ab Konstepidemins väg 6 413 14 Göteborg Sweden phone: +46 31 822 690 s-road@algonet.se